Traning

I måndags var det dax att få ett kvitto på den träning jag lagt ner i det här projektet, RESULTAT - UNDERKÄNT!

Kroppen kändes helt ok trots att jag haft lite (med betoning på lite) känningar i halsen de sista dagarna och nu när jag tänker efter har det ibland känts som att hjärtat slagit hårt emellanåt men det är inget som jag lagt någon vikt vid utan känt mig helt ok inför de här nio milen som jag skulle åka.

SÖNDAG

Jag, Anneli, Lasse och Gudrun åkte ner till berga By och lämnade in skidorna på vallning hos Mattias Svahn då jag vunnit en sådan värd 650 kronor via skidspår.se. Därefter hämtade vi ut nummerlappar och tog en svänng i mässområdet innan vi åkte vidare mot Stöten där vi åt och slappade inför dagen D. På kvällen åkte Lasse och hämtade ut skidorna medans vi andra umgicks med Mange och hade det lugnt och skönt. Jag kom i säng vid halv tolv tiden och dunade in riktigt snabbt för att vara mig.

MÅNDAG

Purrning vid 4-tiden, lite seg men kom snabbt igång, påklädning och liten frukost därefter ut i bilen för transport till Sälen där vi skulle kliva på en buss kl 05:30 för vidare transport till startområdet. Väl på plats upptäkte Lasse att han glömt biljetten i Stöten... Gudrun lyckades skjutsa oss med bilen ända fram till starten och hinna därifrån (med minsta möjliga marginal) innan de stängde vägen för genomfart.

Det var -15 vid starten och med nära på en och en halv timma till start gick vi in i mässtältet för att hålla värmen samt fika lite.

Strax innan start lämnade vi väskorna på avsedd lastbil och sen ner till spåren för lite kollektiv uppvärmning och de sista förberedelserna innan startskottet. Härlig känsla och avslappnad stämning hos de flesta av deltagarna som stog i vår närhet.

När vi väl passerade startlinjen startade jag pulsklockan som jag ställt på att varna vid en puls på 165 bpm och över, planen var att den skulle få varna den första milen tills vi hade passerat de första backarna och sen varna om jag gick på för hårt så jag inte skulle gå in i väggen de sista milen men det hade ju ingen betydelse den här gången...

efter ca 400 meters stakande i en väldigt rörig församling av skidåkare klev någon på "kringlan" på min vänstra stav, handtaget lossnade och kvar på marken bakom mig låg staven... Grisnit i spåret för att försöka backa tillbaka genom den framrusande massan av folk, fick tillslut tag på staven, tryckte fast den i handtaget igen och jag kunde bara hoppas på att den skulle hålla i nio mil.

När vi passerat vägen och gav oss iväg uppför den första backen var det ett humant tempo, vi gick ut på högra sidan (utanför spåren) och körde på i vårt tempo med kanonfäste, vi gick rakt uppför där de flesta fick saxa =9
Klockan varnade ordentligt men det skulle den ju göra, om jag inte har högre puls än 165 i backen går jag för sakta. backen var kortare och snällare än vad jag hade föreställt mig och de första 11 kilomterarna till Smågan gick fint men när vi kom fram ville inte pulsen gå ner som den brukar, blev lite fundersam men åkte vidare utan längre uppehåll.

Allt eftersom vi la kilometrarna bakom oss insåg jag att klockan aldrig slutade att varna och jag inte hade nån kraft i kroppen, i vanliga fall ska jag kunna staka ifrån Lasse men idag var det tji, inget som helst gensvar i musklerna.

Vid Mångsbodarna stannade vi till i 5 minuter för att se om problemen skulle ge med sig och tillslut gick pulsen ner från sina 177-183 bpm till 145, skönt, nu skulle jag kunna fortsätta tänkte jag men så fort det bar iväg igen small pulsen upp på 180 igen, Efter utförsbacken tog det inte lång tid innan synfältet krympte och jag kände att jag var på väg att svimma, stannade till och tryckte i mig lite druvsocker och kunde fortsätta en bit till, I uppförsbackarna innan Risberg hände det igen och magen vände sig ut och in, jag tömde innehållet i en driva, hämtade andan och fortsatte med skakig kropp till kontrollen. Nu började jag bli orolig att det här inte skulle gå att slutföra.

jag sa till Lasse att han kunde åka så jag inte drog ner hans tid men han sa att vi skulle hålla ihop till Evertsberg där vårt eminenta "serviceteam" befann sig så vi åkte vidare. Nu hade mina skidor tappat det underbara glidet jag hade vid starten så Lasse gled ifrån mig i utförsbackarna och jag kunde inte svara över huvud taget på platten då jag mådde som jag mådde, tillslut fick jag kontakt med Lasse iaf så vi kom överens om att han skulle åka vidare och jag stapla mig fram till Evertsberg på egen hand. När jag väl kom fram tänkte jag ta av mig skidorna och vila ett tag för att se om jag kunde fortsätta men när jag böjde mig ner för att lossa bindningen snurrade det till och jag var på väg att tuppa av igen. Fick info av Anneli och Gudrun att Lasse hade passerat 15-20 minuter tidigare och insåg att jag tappat över en kvart på 8 km... Lönlöst att riskera hälsan så jag lämande in givaren som suttit på benet till sjukvårdarna och bröt loppet...

FRUSTRATION, IRRITATION, ILSKA, UPPGIVENHET... BRYT IHOP (men kom igen)

När jag i efterhand utvärderade åkningen såg jag att kilometertiderna låg under de jag haft på träning och pulsen över 90% gränsen i över 4 timmar (med några få nergångar vid kontrollerna och när jag stannat för att spy). jag måste ha nån förkylning i kroppen som inte vill bryta ut eller nåt virus av något slag som slog ut mig helt.

Nu är planen att inte träna nåt den här veckan (förutom nån promenad eller så), och börja så smått nästa för att kolla hur kroppen reagerar.

Jag har iallafall fått den erfarenheten som första halvan av loppet ger och förståelsen att det är många fler faktorer som spelar in än hur många mil man har i benen på snö. 43 hade jag den här gången och nästan bara distansåkning, träningsupplägget kommer att se lite annorlunda ut till 2012 för självklart ska jag genomföra HELA LOPPET nästa år och det på en för mig bra tid...

Hur gick det då för Lasse? Jo han genomförde loppet med bravur, fullföljde och det på en tid på 07:58:41


Och tillslut: "Det är aldrig för sent att ge upp" har fått en ny mening...


.